Fuck Midsommar!

Tio dagar sedan jag skrev och allt blev dal och berg bana igen..
Slutat mitt jobb. Tagit kontakt med det nya. Sommar plugget har börjat. 3 kurser samtidigt ... jag är knäpp... har löst matematiska grejer under två dagar.Midsommar afton djup in i matte böcker... hur kul är jag!
Men det som känns viktigast nu är min reaktion när jag ser mammor med sina bebisar.
Jag gråter.
En gång var jag också en sådan glad och positiv mamma som tittade med enormt mycket kärlek den lilla i vagnen som sjöng eller charmerade gamla tanter...varför säger jag så? ja mina barn. ud vet hur mycket jag älskar dem och varje dag undrar jag om jag skulle vara levande om dem inte fanns. Den energi jag har för att plugga, tränna , jobba det är mina barn som är källan: det är mina barn som ger mig kraft och lust. Men... nu igen..
Min son, min snygga son, min sarka son, min roliga son, min klocka son.. har haft kul!
Jag kom hem för att hämta posten och där fanns ett brev från advokaten som var väntat och ett från polisen..
Nej! inte igen... jag kände hur min kropp tömdes av allt energi och hur rädslan tog över.
Öpnna brevet. Det kan vara lång några sekunder... Anmäld för skadegörelse!
Fan Hugo vad har du gjort nu!
Jag vet inte.. få se... när var det...
Han tänker och ser oroligt först och sedan spricker ett leende hela hans ansikte. Ja... jag vet.
Vi gick ut på Torkel Knuttsongatan, du vet där polis stationen finns och det fanns polisbilar. Vi klev på en av bilarna och la hos på motorhuvudet och tog bilder av varandra. Och sedan gick vi... Polisen kom efter oss och vi pratade med dem, visade bilderna och vi gick tillbaka och såg bilarna.. Polisen sa att det var ingen skada men att dem skulle skicka en rapport...
Vi ringde polisen dem visste ingenting kanske en granne hade ringt...


Jag är så trött. Det han har gjort skulle jag mycket väl kunna göra med en gäng kompisar... men nolltolerans råder i stan. och Hugo har tror jag otur eller han är för lång för högljud och riktig tonåring...

Jag är så trött... så ledsen... vad kan jag göra för att hjälpa honom att växa?
vad har jag gjort?
Louise flyttade ifrån Daniel samma dag... jag fick hämta hennes nycklar och när jag fick säga hej och adjö till Daniel kändes det som om en stor blad i våra liv gick i väg... De har varit tillsammans 6 år!... och nu går dem var sin väg... vardagslivet att dödat deras kärlek och dem hoppas att de kommer att hitta tillbaka till varandra om de inte lever tillsammans... men ja... de har kanske växt ifrån varandra..

Jag vill se dem att mår bra...vara trygga , ha kul... förverkliga sina drömmar...
Jag vill bara gråta över det jag inte kan göra! Jag skulle vilje ha full kontroll som när dem var små. Se dem lyckliga utan bekymmer..
Ja... Jag ser dessa glada mammor och tänker på att en dag jag var som dem.. mina barn var som deras, framtiden var bara bra, allt hopp fanns kvar. Och nu... gråter vi allihopa...och mår inte bra.En del av framtiden är förbrukat och allt blev inte som vi trodde.

FAN! när kommer turen att komma tillbaka?